Dagen började bra, som vanligt här i Paris. Men sen blev jag så fruktansvärt arg, sur och jag vet inte vad. Blev arg på skolan (nej det var inte det där testet som failade, det har vi skjutit upp) och kände bara att jag ville skrika. Men hur ska man ens kunna höja rösten och hävda sig när man inte kan språket? Det är som om man skulle ryta till på svenska, men att 50 procent av orden är censurerade med ett tomt svart hål. Tyst. Och när jag väl var sur, då kändes det som att allt var emot mig. Det värsta var att jag inte hade någon att skälla och skrika på. Ingen som skulle älska mig oavsett hur mycket jag svär, gapar och smäller i dörrar. Hallå, mamma och pappa vart är ni?! Jag pallar som sagt inte att skrika på folk som knappt kan engelska och inte heller kan jag slänga ut alla hemskheter på mina arbetsgivare, inte de som betalar min hyra och mat, plus ger mig lön. Och alla nya bekantskaper sedan en, två månader vill man inte förlora genom att ta ut sitt dåliga humör över dem. Japp, då återstår bara att ställa sig att skrika och sparka på ett träd.
Som tur är har jag världens mysigaste och enklaste jobb, så när jag väl kom där med mitt humör gick det snabbt över och kvällen avslutades rätt så bra ändå. Men ett alldeles eget surar-träd skulle inte vara fel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar